Hästar som har betytt lite extra, Boris
Självklart är Rinaldo's Boris med på den här listan, det är ju honom ni läsare vet mest om eftersom jag har honom nu. Varning för långt inlägg!
Den första september 2010 började jag då hyra honom. Men vi var långt ifrån vänner... Inte så att han slängde av mig, utan mer att det gick dåligt att rida i allmänhet. Han gick aldrig i form när jag red trots att han gjorde det med alla andra, och smet förbi alla hinder han kunde. Det ledde självklart till dåligt självförtroende hos mig och det gjorde ju inte saken bättre. Men efter många Jessicaträningar, misslyckanden och tårar vände det, någon gång under jullovet 2010-2011 tror jag. Han började lyssna på mig och ridningen blev bättre och bättre.
Fortfarande har jag problemet att han inte rakriktar sig själv mot hinder och hoppar därför inte ifall jag inte rider tillräckligt noga. Ett nytt problem är också mina tävlingsnerver... Detta gäller hoppningen, inför dressyrtävlingen var jag inte alls nervös av någon anledning. Antar att jag helt enkelt inte hade några krav på mig då. Vi satsar ju på hoppningen.
Historien om mig och Boris har inget slut ännu, men som det ser ut nu vill jag ha kvar honom tills jag fyller 18 och sedan gå upp på storhäst. Men det är ju långt dit!
Boris kaxiga min.
Misslyckanden.
En glad dag.
Alla vanliga ridpass med en underbar häst...
Och så tävlingarna...
Bara mys.
Alla dessa ögonblick gör våran resa tillsammans värd varenda minut. Det här är min Boris ♥
Den första september 2010 började jag då hyra honom. Men vi var långt ifrån vänner... Inte så att han slängde av mig, utan mer att det gick dåligt att rida i allmänhet. Han gick aldrig i form när jag red trots att han gjorde det med alla andra, och smet förbi alla hinder han kunde. Det ledde självklart till dåligt självförtroende hos mig och det gjorde ju inte saken bättre. Men efter många Jessicaträningar, misslyckanden och tårar vände det, någon gång under jullovet 2010-2011 tror jag. Han började lyssna på mig och ridningen blev bättre och bättre.
Fortfarande har jag problemet att han inte rakriktar sig själv mot hinder och hoppar därför inte ifall jag inte rider tillräckligt noga. Ett nytt problem är också mina tävlingsnerver... Detta gäller hoppningen, inför dressyrtävlingen var jag inte alls nervös av någon anledning. Antar att jag helt enkelt inte hade några krav på mig då. Vi satsar ju på hoppningen.
Historien om mig och Boris har inget slut ännu, men som det ser ut nu vill jag ha kvar honom tills jag fyller 18 och sedan gå upp på storhäst. Men det är ju långt dit!
Boris kaxiga min.
Misslyckanden.
En glad dag.
Alla vanliga ridpass med en underbar häst...
Och så tävlingarna...
Bara mys.
Alla dessa ögonblick gör våran resa tillsammans värd varenda minut. Det här är min Boris ♥
Kommentarer
Trackback
