Hästar som har betytt lite extra, Ginger
Först och främst måste Ginger vara med på den här listan, ponnyn som har lärt mig så enormt mycket och fortfarande är den häst jag älskar mest. Ginger och jag träffades första gången när jag var på ridläger, år 2005. Hon var då fem år gammal och sutten på en gång tidigare. Kärlek vid första ögonkastet var det, om man nu vill tro på sådant. Så fick jag sitta på henne en gång och ledas runt lite i skritt på ridbanan, gissa om jag var lycklig!
På Hubertusjakten det året red jag henne igen, på 30 cm hinder tror jag att det var. Vid årsskiftet började jag som hyrare. Det var mycket slit, blod, svett och tårar när jag, mamma och min syster kämpade med den ponnyn. Herremingud, jag förstår inte varför vi inte gav upp egentligen, men samtidigt skulle det inte ha gått heller. Ginger ville inte jobba, hon la sig ner när man red och rullade sig, med sadel och allt. Det är ett under att bommen höll! Och hon kunde bocka också, men efter ett tag lärde man sig att sitta kvar. Ett annat trick hon hade var att tvärstanna, snurra runt och dra ner huvudet så att man flög rakt in i staketet. Och när hon hade lärt sig rygga gick det inte att få henne att gå framåt, hon kunde backa flera varv i ridhuset.
Vi har så många minnen tillsammans, både bra och dåliga. Det bästa minnet var när vi tävlade efter en hoppkurs, och vann på höjdhoppning, trots att hon la sig ner och slängde av mig två gånger på framridningen. Det är fortfarande mitt livs bästa ögonblick. Kort efter det slutade jag hyra och började med islandshästar istället. Men jag slutade när det gick som bäst, jag hade fått vad jag ville ha: en ridbar häst. Även om hon var långt ifrån perfekt och ofta slängde av barnen...
Den senaste som hade Ginger är Emma, de hade en helt annan historia tillsammans.
Jag hittade inte några fina bilder på lillsnuttan, de finns på kameran, och så kan jag inte få in dem i datorn...
På Hubertusjakten det året red jag henne igen, på 30 cm hinder tror jag att det var. Vid årsskiftet började jag som hyrare. Det var mycket slit, blod, svett och tårar när jag, mamma och min syster kämpade med den ponnyn. Herremingud, jag förstår inte varför vi inte gav upp egentligen, men samtidigt skulle det inte ha gått heller. Ginger ville inte jobba, hon la sig ner när man red och rullade sig, med sadel och allt. Det är ett under att bommen höll! Och hon kunde bocka också, men efter ett tag lärde man sig att sitta kvar. Ett annat trick hon hade var att tvärstanna, snurra runt och dra ner huvudet så att man flög rakt in i staketet. Och när hon hade lärt sig rygga gick det inte att få henne att gå framåt, hon kunde backa flera varv i ridhuset.
Vi har så många minnen tillsammans, både bra och dåliga. Det bästa minnet var när vi tävlade efter en hoppkurs, och vann på höjdhoppning, trots att hon la sig ner och slängde av mig två gånger på framridningen. Det är fortfarande mitt livs bästa ögonblick. Kort efter det slutade jag hyra och började med islandshästar istället. Men jag slutade när det gick som bäst, jag hade fått vad jag ville ha: en ridbar häst. Även om hon var långt ifrån perfekt och ofta slängde av barnen...
Den senaste som hade Ginger är Emma, de hade en helt annan historia tillsammans.
Jag hittade inte några fina bilder på lillsnuttan, de finns på kameran, och så kan jag inte få in dem i datorn...
Kommentarer
Trackback
